sååå sorligt

Nu på morgonen möttes jag av ett mindre roligt mail i inkorgen på jobbet. Våran chef har mist sitt barn som fortfarande låg i magen... Hon fick föda fram en son på 500g.... När man är gravid är detta det värsta tänkbara. Detta funderar man på varje dag. Man känner efter om barnet rör på sig och känner sig lugn ett tag när man känner livet där inne som sprakar och knölar. När man varit hos barnmorskan och hört ljudet av ens barns hjärtljud pustar man ut. När ett barn går bort sker det ju samtidigt av en anledning. Något var fel och det hade ändå kanske inte överlevt efter förlossningen. Allt har en mening. Men hur kan man inte klandra en själv när det går fel? Jag är en lyckans ost som det gått bra för hittils och det ska jag försöka minnas varje minut idag.